Jag iakttar din bild, Felicia,
i svart och vitt.
Och allt det svarta mot den vita huden
blir för en hundradels sekund utbjuden
att famnas fritt …
Liksom en bubbla går ett sekel i ett glas.
Jag ser på hennes mun. Jag
jämför hennes öra. Men hon är spegelvänd.
Vad annat
finns att göra?
Inga kommentarer? Ingen att beröra
i denna fas?
Och luren klang. Ut bröt sig allt narrgnistret
ur hjärtat ut …
Du sällar dig till andra i registret.
Du gör din plikt. Sen råkar du i klistret
en dag till slut.
(«Det hjälper ingenting att spilla mord»)
Hon gör vad andra vill. Min vilja är motstridig …
Jag var för sen … Eller … jag var för tidig.
(Så blir en dialog till slut motstridig
och kvävs i ord)
Jag vänder blad och sedan minns jag henne
att hon var ljuv!
Vad sägs, vän Plautos, om en bild som denne:
— Hon var i mitten. Ty vi voro trenne.
(Och en var tjuv)
(Liksom en herde med en varulvs blick)
… Men sommarnatten då? När räven såg
att människan var lycklig där hon låg?
Vän Plautos tidigt sextital! Ett tappert tåg
som förbigick?
(Envoi)
Vän Plautos låt det stanna oss emellan:
(Jag läser dessa bilder ytterst sällan.)
Men medge: det är sällsamt, inte sant?
När man helt plötsligt får ny bild på
gammal dambekant?
