Konsten att överleva
läde jag mig när jag var sju
Jag var den enda vän jag hade
likadant då som nu
Och jag skapade min drömvärld
i mitt rum, hördes röster där nerifrån
fulla av hat och hån
Min mammas hat
min pappas arrogans
Som jag inte fanns
Vem ser ett barn med ambitioner
när han tycks trög och stum
när hans föräldrar ser en främling
ointressant och dum
Vem ser ett barn som låser in sig
som blir sjuk av allt väsen därutanför
tror att han bara stör
som aldrig ber om nå för egen del
bara tror han gör fel
När jag var tio flydde min far
utan ett ord till oss som blev kvar
Han hade visat att jag inte dög
Jag var en mes och troligen bög
Jag trodde hans sorti skulle dra
mig och min mor närmre varandra
Hon fick ett samtal
redan då samma kväll
Sen blev hon var mans egendom
och hennes säng var aldrig tom
Jag stängde dörren och ögonen
men jag fick höra
samma gamla ljud igen
Jag tog den breda enkla vägen
utan att känna skam
Med min talang
och med min hunger
tog jag mig alltid fram
Vem ser ett barn som saknar vapen
Utan värn står han kvar
alltid sist i kön
likgiltighet hans lön
Mina triumfer fick hon aldrig se
Varför skulle jag be
Vem ser ett barn som inte orkar
slita sig loss till slut
Det var min tro, min heta önskan
att det var vägen ut
Känner hon hon aldrig nånsin saknad
eller sorg
Känner hon att det finns ett band
bara nån gång ibland
Jag skulle aldrig våga ringa hem
Tänk om hon säger; Vem?
