Jag är en fattig speleman,
med usla slitna skor.
Och spela är just allt jag kan,
precis som du min bror.
Vad kan vi väll om kärleken,
förutom än att besjunga den.
Jag ber mig dig ändå du min vän,
ta med dig när du går.
En allra sista hällsning,
till allskönaste auror.
Hos greve Blåklint hölls det hov,
med öl och mjöd och vin.
Och jag sjöng själva livets lov,
för hertigar och svin.
Då plötsligt mellan krus och glas,
och dans och skratt och glatt kalas,
så klev hon med en älvas gras och liljor i sitt hår,
Herr Blåklints yngsta dotter den allskönaste auror.
Och greven han ropade speleman stäm upp till sång och dans,
men medans sträng och stråke brann så fanns jag nån annstanns.
I dröm och tanke dansa jag,
från dag till natt och natt till dag,
med lugna lätta andetag,
på äng och berg dit ingen annan når,
tillsammans som en virvelvind med skönheten auror.
När morgonstjärnan hade tänts,
var festligheten all,
och fastän alla glasen vänts så sjöng jag iallafall.
Jag sjöng om det som hade hänt,
om lågan som hon plötsligt hade tänt då öppnades en dörr på glänt,
och jag minns det som igår.
Och någon sa kom in till mig och det var du auror.
Som lugna vågor går mot hamn så svävade du i min famn,
men jag sjöng ut ditt vackra namn så högt det nånsin går,
O gode gud förlåt mig min enfaldighet auror.
För plöstligt där i dörren stod din far med fyra män,
med blicken full av våld och blod och röst som jävulen.
Han stal mitt hjärtas första brand,
min tunga och min högra hand.
Och sände mig till fjärran land att slicka mina sår,
jag kommer aldrig mer att kunna träffa dig auror.
Nu har jag lärt mig kärleken men kan ej sjunga mer,
men du som är en speleman än,
min gode bror jag ber.
Att låna mig din starka röst och sjung till liv till död till tröst dom ord som brinner i mitt bröst.
Och om du möter henne där du går.
Så låt mig sjunga genom dig jag älskar dig auror,
Ja låt mig sjunga genom dig jag älskar dig auror.
